Ensammast i världen
Jag brukar inte lägga upp dessa inlägg här, men idag får det bli så ändå.
Fler och fler försvinner iväg från mig.
Vissa är naturligt, att man glider ifrån varandra och inte gör något åt det.
Vissa är på annat sätt.
Jag har fått problem med att lita på folk på riktigt. Inte folk jag redan litar på, men "nya" folk (eller typ folk jag halvkänt ett tag och börjat lära känna mer). Det är jobbigt. Vill inte ha problem med att lita på folk. Kan inte ge andra chanser heller. Eller ja, det beror på vad det är. Men om det är något grovt så kan jag inte det. Kanske är det för att jag anser att har man sårat mig så grovt kan man likaväl dra åt helvete. Jag vill inte ha problem med att lita på folk. Fan, varför måste det alltid komma något jobbigt ur något ännu jobbigare?
Folk har börjat försvinna. Sakta men säkert så kommer alla försvinna, på ett eller annat sätt. Jag kommer bli lämnad ensam, som jag har haft så många mardrömmar om. Min största rädsla. Folk säger "nej men du kommer aldrig bli ensam, jag kommer alltid finnas" och det kanske är sant till en viss del. Men alla glider isär. Alla glömmer. Alla tappar orken. Jag stänger ute folk när det blir för jobbigt. Jag kommer stänga ute alla, varesig jag vill det eller inte. Jag kommer bli så jävla ensam.
Och nu tappar jag orken. För ikväll.
Har mycket att göra men för lite motivation.
Skriva uppsatser. Plugga repliker.
Måste skärpa mig nu, snart slutar vi och jag har inte gjort något.
Ni som bryr er är fina. Men av er som läser tvivlar jag på att det är så många som gör.
Fler och fler försvinner iväg från mig.
Vissa är naturligt, att man glider ifrån varandra och inte gör något åt det.
Vissa är på annat sätt.
Jag har fått problem med att lita på folk på riktigt. Inte folk jag redan litar på, men "nya" folk (eller typ folk jag halvkänt ett tag och börjat lära känna mer). Det är jobbigt. Vill inte ha problem med att lita på folk. Kan inte ge andra chanser heller. Eller ja, det beror på vad det är. Men om det är något grovt så kan jag inte det. Kanske är det för att jag anser att har man sårat mig så grovt kan man likaväl dra åt helvete. Jag vill inte ha problem med att lita på folk. Fan, varför måste det alltid komma något jobbigt ur något ännu jobbigare?
Folk har börjat försvinna. Sakta men säkert så kommer alla försvinna, på ett eller annat sätt. Jag kommer bli lämnad ensam, som jag har haft så många mardrömmar om. Min största rädsla. Folk säger "nej men du kommer aldrig bli ensam, jag kommer alltid finnas" och det kanske är sant till en viss del. Men alla glider isär. Alla glömmer. Alla tappar orken. Jag stänger ute folk när det blir för jobbigt. Jag kommer stänga ute alla, varesig jag vill det eller inte. Jag kommer bli så jävla ensam.
Och nu tappar jag orken. För ikväll.
Har mycket att göra men för lite motivation.
Skriva uppsatser. Plugga repliker.
Måste skärpa mig nu, snart slutar vi och jag har inte gjort något.
Ni som bryr er är fina. Men av er som läser tvivlar jag på att det är så många som gör.
Tack för att du kommenterar mitt inlägg!
